"Du, vakna" säger Meylin/Michelle.

"Gumman, vi är framme..visst är det härligt?" säger hennes mamma entusiastiskt.

"Visst, härligt" svarar Steph ironiskt.

Men det var det, härligt alltså. Framför dem fanns en stor ljusblå villa, med pelare vid ingången. Trädgården var full med vackra blomuppsättningar och trädena var fint planterade på rad. På baksidan fanns det en pool och en bar med en bartender(som var snygg, men upptagen enligt Michelle) och på "vinden" fanns det ett spa med jacuzzis, stora badkar, olika bastun, avkopplingsrum, tillgång till massage, pedikyr och en hel del andra bekvämligheter. De hade en egen stig till stranden och en fin port.

Men Steph tänkte inte vika undan. Hon ville inte tycka om det här stället. Hon tyckte bara om New York. That's it.

På andra våningen låg Stephanies rum. Sängen var enorm, och hade ett ljusgult överkast. Det var sött och lite lantligt. Inne i rummet fanns en dörr till hennes eget badrum och en annan dörr till hennes walk-in-closet. Och ett litet sött fönster som man kunde klättra ur, ta tag i ett träd och sedan tillbringa dagen uppe i trädet med en magnifik utsikt. Vilket Stephanie hade kunnat göra, men det var bara inte alls Stephanies stil. Det värsta var att hon måste låna Michelles och Meylins kläder, eftersom hennes kläder var på väg uppe på ett flak i en lastbil. Kläderna var alldeles för stora vid bysten, och små vid midjan  & höften.

'P I N S A M T ' tänkte Stephanie generat och satte på sig en klänning som hon hittade på sängen.

Middagen som John lagat, var utsökt men det ville Steph inte erkänna. Alla satt tysta och åt förutom Steph mamma som ställde frågor om allt och åt alla. När maten var uppäten steg Stephanie upp utan att hjälpa till att städa undan. Hon kände blickarna i nacken.

Nyfiken som hon var, kikade hon in i både Meylins och Michelles rum. Båda såg ungefär likadana ut men det hade en annan färgs överkast. I Michelles rum hittade hon en ful stor väska dit hon packade ner alla kläder (som passade) och som hon kunde hitta i sitt rum. Och utan att tänka efter så smet hon ut ur fönstret, klättrade nerför trädet och sprang bara sprang för att komma bort.

Men ingen ropade, eller letade.