Kapitel 2
Jag sitter på Magnolia Bakery i New York och mumsar i mig cupcakes med massa glasyr på för mina sista pengar, bredvid mig sitter min absolut bästa men överdrivet perfekta kompis, Cassidy. Jag säger bara 3 ord: Smal, Lång, Vacker. Hon ser förskräckt på mig när jag vräker i mig två cupcakes till, själv smuttar hon på en smoothie så hon ska orka på jobbet.
Hennes jobb nummer 1, är att sitta i en dyr vintage-affär och sälja. De kommer in kunder typ per femte sekund, speciellt turister som tycker det är så "Gossip girl" att köpa vintage och Cassidy är inte en lätt försäljare. Hon ger inte upp och det lönar sig för henne eftersom hon får en massa bra lön bara på ett par timmar. Där jobbar hon måndagar och tisdagar. På onsdagar-torsdagar jobbar hon i en frissa där hon hör allt New York skvaller. På fredagar jobbar hon i en brudklänningsaffär, Pierre någonting och dessa ger massa pengar till henne, vilket är orättvist eftersom, man behöver inte skriva 500 sidor om ett gammalt föremål på vinden, som man dessutom inte ännu hittat! Deprimerad över mina 500 ogjorda sidor så frossar jag i mig 3 cupcakes till, av min pojkvän Chucks lön som han gett tidigare på dagen som tröst för att jag fått sparken.
Cassidy harklade sig.
"Så...vad hade du för ärende?" frågade hon medan hon tittade in i sin smoothie.
"Inget, kände bara för att få träffa dig." svarade jag nonchalant.
"Berätta Sharon!" tjöt hon.
"Okej, det är bara ett alldeles ljuvligt foto som jag hittade på vinden, jag menar, gaah! " babblar jag på som svar.
Jag berättar länge och beskrivet om fotot som jag hittade och min kärlek till det, Cassidy gör stora ögon men munnen är stängd.
"Jag vill träffa dem, lära känna dem, jag vill höra deras berättelse om tiden kring fotografiet, evig vänskap" fortsätter jag ivrigt.
"Du, jag tycker du borde, äsch glöm." mumlar Cassidy medan hon tar en klunk av sitt kaffe som hon hunnit beställa.
"Vadå, Cassieeeeee?" gnäller jag medan jag desperat river i hennes kofta.
Hon rynkar på näsan. Jag slutar.
"Det här kaffet är ju helt skit, får lov och klaga. Tycker du inte jag borde börja göra kaffe, på dendär kaffebaren som nyss öppnade på Upper East Side?" undrade hon obekymrat struntades i min fråga.
Jag suckar.
"Ja, det är okej" svarade jag matt.
"Men i alla fall så tycker jag du borde typ, liksom skriva om det där fotot som du berättade om i din ehm..uppsats?" föreslog hon, medan hon petade på sina nylackade naglar.
"Uppsats? Cassie, om du menar min bok så tycker jag det där var alldeles fel ord för det, uppsatser skriver man i skolan? Cassie?? " sa jag förtvivlat.
"Nämen stor skillnad!" svarade hon och himlade med ögonen.
"Okej, jag gör väl det då! Men vi kommer inte kunna ses på åtminstone en månad! Den här grejen tar tid, jag ska ju hitta dem och allt? Jag vet inte deras namn, var de bor, ålder, absolut INGENTING, nada, zero!" suckar jag uppgivet.
"Jag fattar ju det, men vi kan ju ses efter det, jag kan hålla en stor fest och..."säger Cassie tills jag avbryter henne.
"Okej" svarade jag men det hörde hon inte eftersom hon bestämt sig för att klaga på kaffet.
(Fortsättning i nästa inlägg)
Kommentarer
Postat av: alexandra
Har läst båda inläggen och du skriver super bra! :).
Kommer kika in här för mer :).
kram!
Trackback
