"Jag kan knappt fatta att vi inte kommer att ses på flera månader..! Men du måste lova att besöka mig under sommaren. Tänk att jag kommer bo på ett internat? " gnällde Derya medan hon strök en hårlock ur sitt ansikte.

Stephanie vaknade omtöcknad.

Inredningen på Villa Darlington var just sådär perfekt mysigt och städigt. Jag älskade den söta doften i luften som sipprade in genom näsborrarna. avbröt Birdie mig mitt i mitt ivriga pladder. "Hur kan jag hitta t.ex Alexina?" undrade jag nyfiket. "Flyg till Kalifornien. Sök upp "Californian Surfing School" och fråga efter Alex(ina). " svarade Birdie.

Frågan "Var ska ni sova ? " ringde i mitt huvud. Nickis pengar var slut. Mina pengar var nästan slut.

Birdie packade ner det sista sakerna. Tårarna vällde fram när hon såg hennes pappa sitta vid frukt-träden. Hennes pappa var sjuk och fick under inga omständigheter anstränga sig och flytten skulle enligt läkaren anstränga hennes pappa tillräckligt för att han inte skulle kunna klara sig länge nog. Birdie ville inte se hennes hus rivas, och inte heller hennes pappa somna bort. Så hon gick fram till honom för en sista gång för att krama om honom, pussa honom på kinden, säga de sista orden och visa sin sorg. Det var ett känslofyllt ögonblick. Birdie skulle fly bort från hennes barndomshem(eller delarna va det), hennes pappas begravning(han gav alla pengar i förväg) och hennes mammas grav.

"Stephanie, Steph för vänner" säger Steph försiktigt med ett leende.

(Sharon)

Surfingbrädan slog mot benena när Alexina gick på tågstationens parkeringsplats i Virginia.

Om du har suttit i ett tåg, utan en enda kompis, bara lite musik att lyssna på och ditt tåg stannar på fel ställe så blir du nog arg. Så hände det till Nicki.

Birdies händer var smutsiga av jord. Hennes röda hår var i en fläta som fortsatte lång ner över ryggen. Trädena fällde ner sina blommor sakta med vinden. I handen fanns ett brev. Brevet som förändrade allting för Birdie och hennes pappa.

Stephanie såg ut över Central Park från sitt sovrum. Utsikten var magnifik. En utsikt som hon inte länge mer fick se på. Snart skulle hon se ut från ett helt annat fönster, inte från Världens absolut bästa stad ♥ .. tyvärr. Stephanie hade upplevt mer än mycket. I en svart klänning från Chanel skulle Stephanie ta avsked till hennes bästa vänner och senare till sina pojkvänner. Hennes mamma och pappa hade skiljt sig för flera år sedan tillbaka, men Stephanie hade aldrig tänkt sig att det skulle bli så här. Hennes pappa hade köpt ett hus på en ö för rika människor i Västindien. Hennes mamma hade träffat "John" som var en vänlig man, i alla fall så antog Stephanie det, eftersom hon ignorerat alla textmeddelanden som han skickat för att få "Äntligen träffa Michelles underbara dotter". Stephanie, den populäraste flickan på skolan, ALLTID snygg och elegant och som alltid uppförde sig bra, såg bra ut, även då hon var sjuk så var krossad. Nu var det offentligt. Hennes familj var splittrad, alltså var hon splittrad. Inte ens en egen villa vid Miami Beach skulle hjälpa. New York var hennes stad, det fanns ingen annan plats som Stephanie älskade så mycket som New York.

Jag satt i min, ursäkta vår etta och packade ner alla saker som kan behövas för tja, en väldigt lång tid. För att gör allting lättare så hade jag anlitat en firma som kunde ta reda på var det här fotot är taget på ca 4 dagar. Därefter hade jag ritat upp vart vi ska åka och om vi måste fortsätta vår resa så skulle jag rita upp det också. Allt material skall sedan användas till min "uppsats" som Cassie kallar det. I alla fall, så här såg kartan ut:

Jag sitter på Magnolia Bakery i New York och mumsar i mig cupcakes med massa glasyr på för mina sista pengar, bredvid mig sitter min absolut bästa men överdrivet perfekta kompis, Cassidy. Jag säger bara 3 ord: Smal, Lång, Vacker. Hon ser förskräckt på mig när jag vräker i mig två cupcakes till, själv smuttar hon på en smoothie så hon ska orka på jobbet.

Jag granskar ett foto av 4 flickor, alla i 16 års åldern, en mörkhyad tjej med mörkt hår, ögon lika bruna som på en docka och långa böjliga fransar. På sig har hon ett åtsittande militärgrönt linne och korta jeansshorts. Hon lutar sig mot en vägg som är full med klott som andra har klottrat ned. Vid fötterna så finns en musikspelare(typ en radio?) och tjejen har ena ögonbrynet uppe och ett smått leende kryper fram vid mungiporna. Bredvid tjejen står en annan tjej. Hon har mörkbrunt hår, stora smaragdgröna ögon och porslinshy. Hon har sminkat sig lite annorlunda än den förra tjejen(mycket kajal och maskara). I stället använder hon sig av vinrött läppstift, rouge och förstås maskara med lite kajal. Hon står prydligt bredvid med en liten söt clutch handbag i handen som matchar perfekt till hennes kjol, Marc Jacobs skor och silkesblus. Hennes elegans och den stora skillnaden mellan dem får mig att le fånigt. Vid sidan om den klottriga byggnaden syns ett träd som den rödhåriga tjejen klättrat upp i. Den lilla rödhåriga tjejen ler åt mig och man ser hennes gulliga ansikte med lite fräknar och den söta flätan som vilar på hennes axel. Jag lägger genast märke till att hon har ett extremt långt hår och inga skor på sig. Under hennes söta jeansoverall så syns en söt tunn blus med blommor på. Hela hon är extremt gullig och man vill bara krama om henne! Likt en apa så hänger en blond tjej i trädet. Hon skrattar och man kan se hennes skrattgropar om man tittar riktigt noga. Tjejen liknar otroligt mycket Christina Aguilera och hon har också på sig en blå och vit vid klänning som hon matchat med klar-rött läppstift och röda körsbärsaccessoarer. Hennes skor är skyhöga pumps och jag undrar hur hon lyckats klättra upp med pumps på. Skorna är också röda och jag avundas hennes sätt att få håret att hållas i bra skick och dessutom förmågan att hållas snygg men ändå ha roligt.

Okej nu undrar ni förstås hur jag fick tag på detta foto och hur jag inte känner dessa tjejer. Så därför, börjar jag från början.

 

 

Efter en lång vecka slitandes på jobbet så hade jag tänkt ha en skön hemmakväll med min pojkvän, en film och ostbågar. Tyvärr, så funkade det inte. Eftersom min chef avskedat mig och jag därefter surfat på nätet efter ett trevligt jobb med bra lön. Efter ca 2 timmar så svarade en av tidningarna(jag är journalist, men vill hellre bli författare.)

Hej, jag skummade igenom ditt CV och som bekräftelse på mina tankar om dig så vill jag att du söker upp något på vinden, skriver något intressant om föremålet och gör en bok av det. Du har mycket tid på dig, ett halvt år men kom ihåg att 500 sidor är ett minimum. Använd helst stilen 'Times New Roman' i storlek 14.

Mvh, Luke Holland, chef för The News.

Såklart tjöt jag till, The News är en stor grej! Hallå, jag jobbade förut på en liten "nyhets slash skvallermagasin" men enligt mig mera en blaska fullt med skräp. Min pojkvän som smaskade på ostbågar i soffan sa att jag borde göra det så snabbt som möjligt, eftersom det skulle utöka mina chanser. Så jag tog den rossliga nyckeln till vår gamla vind och öppnade dörren. Den gnisslade hårt. Vår vind innehöll gamla dammiga antikviteter som jag ärvt men som vi verkligen inte var intresserade av. Jag försökte hitta något unikt som det fanns mycket att berätta om. Hrm.. tänkte jag och rotade igenom en trav med blommiga söta föremål, men plötsligt fastnade jag för något som var alldeles perfekt, nämligen en gyllene bläckpenna. Jag kom ihåg att den var mycket använd och en släktklenod. När jag äntligen hittade den så låg den bland några gamla kort från släktingar. Den var sönder. Jag kastade ilsket pennan i det lilla skrinet och det flög bläck ur pennan.

"SHIT" skrek jag förtvivlat och checkade snabbt igenom högen med kort. Tack och lov, så hände det inget allvarligt men däremot så hittade jag ett absolut ljuvligt foto, inget skrivmaterial kanske men alldeles ljuvligt. Perfekt för mig.

 

(Fortsättning i nästa inlägg)